Hej på er

Varsågod för en fantasifull titel. Jag minns inte när jag bloggade sist, minns inte heller när jag hade lust till det. Förrän nu! Min älskade bff Kim har eventuellt (?) gått vidare, eller tillbaka, till sin egna, blogg. Men jag såg precis några utkast här som bara ligger i mappen och teasar. Skrattade högt så klart, precis som när vi messar med varandra på arbetstid. Min kollega mitt emot mig brukar fråga hur det är med mig, om jag gråter, när jag i själva verket försöker hålla mig för skratt.

Men åter till min blogglusten. Ska vara riktigt vidrig nu och skriva vad det egentligen handlar om - nämligen detta: livslust. Jag VET hur det låter. Och innan ni drar några slutsatser så vill jag bara säga att jag absolut inte skaffat kille eller något sådant. Däremot har jag varit i väg på en resa och bara varit med mig själ, tagit hand om mig själv. Och när jag firade in det nya året nykter på någon strand på en paradisö så kände jag för första gången i mitt liv att det kommande året faktiskt kunde bli bra. Det finns ingen speciell orsak, det är bara en känsla. En magkänsla. Att saker kommer att bli bättre. Jag känner mig mer mogen, bättre på att hantera nederlag, mer jämn i mitt humör, kanske till och med mindre likgiltig. Jag tycker om alla jag umgås med, och alla andra har jag successivt fått bort. Inga ex finns kvar. Inget gammalt alls. Är det så här normala människor känner hela tiden? Obs, en seriös fråga, jag har varit emo så länge jag kan minnas.

Uppdatering, männen

Okej, vad har hänt sen sist? Recap:
- Killen jag låg med hörde aldrig av sig. Nu pratar vi aldrig mer om det.
- Jag har blivit blixt/dödsförälskad i en fransman ("Fransmannen"), sinnessjuk på köpet och allt vad det innebär. Han refereras numera till "he who must not be named". Obs, vi sågs alltså aldrig.
- Jag bjöd ut Janne på en dejt för att ta fokus från mannen ovan, men ångrade mig när jag såg honom dansa till reggae. Nu bor han i London.
- Jag umgås med ett av mina ex igen (Uppsala). Vi träffades en natt på fyllan och han trodde att vi skulle ligga med varandra. Jag sade att det aldrig aldrig någonsin kommer hända, han blev sur men kom över det rätt fort och sedan dess har vi träffats som vänner. Det är förvånansvärt trevligt.
- Konstnären har kommit hem, vi hörs lite sporadiskt och nu har vi också setts. Jag eh, drömmer om honom och började dagen med att tråna till en bild av honom (som jag tagit). Mailade honom för cirka en minut sedan.
- Jag har registrerat mig på en nätdejtingsajt (den "smarta") men jag tycker att alla verkar så jävla töntiga?

Hej1

Hej.

Jag har krisat lite och jag nog gått igenom hela känslospektrat men nu är jag mitt vanliga, likgiltiga jag igen.



Jag hatar killar.

Jag kan inte se skillnaden på idioti och romantik

En uppdatering enligt rubriken. Jag gjorde en "grand gesture" så att säga, och sen återgick jag till sedvanlig Facebook-fobi och ångest. Jag som hatar ovisshet mest av allt sätter mig ändå alltid i situationer där jag måste gissa? Aja. I alla fall så hörde han av sig ganska snart efter mitt sista IT'S OVER-freakout, och så pratade vi. På Skype. Det var fint och avslappnat och roligt och jag satt och log som ett fån hela tiden för att han var så snygg. Och vet ni? HAN ville ses i juli! (Jag var jättecool för övrigt, ba "jaja det kanske vi kan lösa, vi får höras" vet inte hur jag lyckades?????). EJ så cool nu dock. Jag var i extas i två, tre dagar, lycklig. Allt var perfekt, vi skulle ses i Berlin på sommaren och hångla och ligga och jag vet inte vad.

Men vet ni? Han är bara där EXAKT NÄR JAG ÄR BORTREST. På en semester som jag planerat, och sett fram emot, i flera månader. Nu gör jag inte det längre. Jag vill ställa in allt, åka till Berlin. Jag hatar att jag är sån. Fast ännu mer hatar jag att jag antagligen inte kommer få träffa honom.

Nu är jag i ungefär samma sinnesstämning som när jag kom hem. Det var så nära hörrni.

Jag är i alla fall inte Elsa Billgren

Jag har gjort det mest romantiska jag kan tänka mig, och nu känner jag mig som världens idiot. Jag må missbruka detta ord, men jag har inget annat: det är ovärdigt. Det ÄR ovärdigt att vara kär i någon som inte är kär i en tillbaka.

Cleaning out my closet

Jag rensar och rensar ohälsosamt mycket. Fast jag sparar minst lika mycket. Hittat i ett block från 2008:

"Hur ofta lever man resten av sitt liv med sin första (/enda/största) kärlek? Jag vill vill vill vill gifta mig, föda hans barn, bli gammal och alltid hålla honom i handen och sova för nära så nära att man vaknar utav värmen. Alltid. Vill inte tänka någonting annat men det är precis vad jag gör."

Det artonåriga hjärtat slår sällsynta slag.

I don't eat I don't sleep I do nothing but think of you

Förra veckan var nog en av de sjukaste jag upplevt i hela mitt liv. Alla dessa känslor! Jag vet inte hur jag ska hantera dem.  Kastas mellan hopp och förtvivlan. Först; jag har träffat någon jag verkligen tycker om, jag är kär! Han är fantastisk! Och sen: men tänk om han inte känner samma sak? Och så dör jag inombords.

(Han känner nog inte samma sak). Jag måste skaffa ett jättekul liv nu så jag inte hinner tänka på det. Men allt känns hopplöst.

Kool

På någon fikarast nyligen berättade jag om när jag och Charlie var på ett fik och det kom in en duva (fast var nog snarare en mås i min återberättelse) i lokalen. Instängda fåglar ger mig panik. Och den här måsduvan åkte rakt in i en man, som började skrika och boxas med fågeln. Just den här bilden: en man som boxas med en fågel. Han släpper all heder, visar sin skräck och börjar slåss.

När fågeln tagits ut (med hjälp av någon vegan som enkelt lyfte ut den) var det så himla konstig stämning. Stackars mannen som visat sitt inre men som nu skulle försöka återgå till att värdigt läsa sin tidning och äta en chokladboll.

Jag berättade om det här på jobbet och började skratta så mycket att jag grät, medan mina kollegor småfnissade klädsamt. Men fåglar ger mig ångest, jag måste prata om dem.

För ungefär ett halvår sedan flög det in en sparv som satte sig på mig. Jäkligt obekvämt. Och i den nuvarande lägenheten finns som en osynlig fågelmagnet.

När de tidigare hyresgästerna bodde här så flög det in en fågel i vardagsrummet. Eftersom båda ogillade djur stängde de in sig i sovrummet för att låta den hitta ut av sig själv.

När de någon timme senare gick ut i vardagsrummet igen så upptäckte de s e x fåglar som flög runt taklampan.

Nu kan jag aldrig slappna av när fönstret eller balkongdörren står på glänt. Minsta ljud får mig att kuta till ytterdörren utifall att. Dessutom har jag de senaste veckorna haft svårt att andas. Särskilt på nätterna känns mina andetag otillräckliga och jag upplever ren och skär dödsångest. Är 60 procent säker på att det här är något stressrelaterat, men de kvarstående 40 procenten googlar cancer och kol. Jag gjorde ett koltest på nätet som sa att det var otroligt att jag hade det, men jag ljög i testet om att jag aldrig röker.

Jag är ett nervvrak.

Sen jag träffade dig

Jag vet att jag skriver mycket om killar hit och dit, men faktum är att jag inte varit kär sen mitt Göteborgs-ex.

Förrän nu. Det känns helt jävla sjukt.
Jag känner mig sinnessjuk.

Oh oh

Jag är i Berlin och jag är typ kär i en fransman. Hånglar i smyg i vårt gemensamma kök och håller hand under bordet.